Konsten med att ge beröm till sig själv är en gåva som inte många klarar av, ett artisteri i av väl valda ord och finess som bara ett fåtal själar har uppnått.
Man kan gå fullt jävla ut och göra som Patrik Sjöberg och köra "jag är bäst"-attityden i varje situation, även fast man ibland är en jävla råsopa. Detta kan såklart uppfattas som väldigt självsäkert och karismatiskt av vissa, vilket det såklart inte är. Som tur är, så är det ganska roligt att skratta åt "kungen" då han visar sig vara sämst.
En annan väg att gå är att vara lite tillbakadragen och blyg med kaxandet, även fast man egentligen är riktigt bra på det man gör, ungefär som Tony Rickardsson är för det mesta. Det är såklart jävligt gulligt med en sån mes, men vem fan är rädd för Tony, egentligen? Detta kan leda till att folk utnyttjar dig och din framgång, och ibland även hoppar på dig som person och gör komedi av dig. (Se här & här)
Men det jävligaste jävla sättet man kan göra det på är att man låtsas att vara en Robert men egentligen är en Patrik in disguise! En sk skitpanda, riktigt töntigt namn, men det är inte utan mening, eller jo det är det.
Hur som helst, det är en sån här sorts människa som du ska passa dig för, han lurar in dig med sin söta sida; Nej nej, så snyggt va det inte så jag satt den i klykan, en felträff bara, he-he, men egentligen så menar han; "Vad menar du årets mål? Det där var fan det mest spektakulära jävla målet i historien av all jävla sport som någonsin gjorts!!! Sen vill han innerst inne även säga till dig; Kom hit med ditt öra, KOM HIT MED DITT JÄVLA ÖRA! Och därefter skrika - JAG ÄR KÖNG, KÖNG, KÖÖÖÖÖÖNG!!! åt dig, så du får leva med grav tinitus i resten av ditt vuxna liv. Men han är smart vettu, för han vet att om han beteer sig som en sådan skitpanda så får han inga beundrare, och beundrare är just det som gör att han kan fortsätta leva, det är hans hjärta, hjärna och glädje, lite som det där lilla jävla chipet i terminator-snubbarna.
Eller så är man helt enkelt bäst.
Undrar för övrigt om man ska ta och se inatt, kanske en hel serie filmer?
Man kan gå fullt jävla ut och göra som Patrik Sjöberg och köra "jag är bäst"-attityden i varje situation, även fast man ibland är en jävla råsopa. Detta kan såklart uppfattas som väldigt självsäkert och karismatiskt av vissa, vilket det såklart inte är. Som tur är, så är det ganska roligt att skratta åt "kungen" då han visar sig vara sämst.
En annan väg att gå är att vara lite tillbakadragen och blyg med kaxandet, även fast man egentligen är riktigt bra på det man gör, ungefär som Tony Rickardsson är för det mesta. Det är såklart jävligt gulligt med en sån mes, men vem fan är rädd för Tony, egentligen? Detta kan leda till att folk utnyttjar dig och din framgång, och ibland även hoppar på dig som person och gör komedi av dig. (Se här & här)
Men det jävligaste jävla sättet man kan göra det på är att man låtsas att vara en Robert men egentligen är en Patrik in disguise! En sk skitpanda, riktigt töntigt namn, men det är inte utan mening, eller jo det är det.
Hur som helst, det är en sån här sorts människa som du ska passa dig för, han lurar in dig med sin söta sida; Nej nej, så snyggt va det inte så jag satt den i klykan, en felträff bara, he-he, men egentligen så menar han; "Vad menar du årets mål? Det där var fan det mest spektakulära jävla målet i historien av all jävla sport som någonsin gjorts!!! Sen vill han innerst inne även säga till dig; Kom hit med ditt öra, KOM HIT MED DITT JÄVLA ÖRA! Och därefter skrika - JAG ÄR KÖNG, KÖNG, KÖÖÖÖÖÖNG!!! åt dig, så du får leva med grav tinitus i resten av ditt vuxna liv. Men han är smart vettu, för han vet att om han beteer sig som en sådan skitpanda så får han inga beundrare, och beundrare är just det som gör att han kan fortsätta leva, det är hans hjärta, hjärna och glädje, lite som det där lilla jävla chipet i terminator-snubbarna.
Eller så är man helt enkelt bäst.
Undrar för övrigt om man ska ta och se inatt, kanske en hel serie filmer?
- Terminator
- Lethal Weapon
- Twilight (Dock ska det ju vara blod i del 3)
- Die Hard
- Rambo
Tuffa grabbar i lyxförpackning
Jaja, nu har jag strosat iväg lite för långt från huvudämnet, vilket egentligen inte var så jävla viktigt.
Nu ska jag gå och ryta, tack för mig.
